...
Tiden i präsgården led mot uppbrott. Klockan litet före två tänkte man sig att färden till kyrkan skulle taga vid, och så skedde även.
Men avskedets stund var inte den lättaste. De närvarande samlades på gårdsplanen kring katafalken med de närmast sörjande kring båren för aatt taga ett sista farväl. Församlingsborna kastade en sista blick på den bortgångne, och månget öga tårades. Där kom en gammal man stapplande fram och där kom en åldring kvinna, båda snyftande och båda viskande en sista hälsning.
Prostens trogne medarbetare, kantor A. Th. Mattson, tog upp psalmen "Sist, när mitt liv är ute här, för Guds tron jag träder". Det gjorde ett gripande intryck att höra denne församlingens vetteran i kyrkans tjänst vid den bortgångne herdens bår sjunga denna psalm. Sedan sångens toner förklingat, trädde kyrkoherden Tor Beckman fram till båren och läste upp psalmistens ord och Herren vår God, som är vår tillflykt från släkte till släkte, om Herren, som var till förrän bergen och jorden skapade blevo. Varefter kyrkoherden läste Fader Vår och Herren Välsigne oss.
Ett sista farväl ännu och locket lades på kistan. Det var en självfakken sak, att kistan från prästgården skulle bäras till kyrkan. Först var det sönerna och de ägna manliga släktingarna, vilka boro kistan ut genom hemmets bort. Sedan följde i tur och ordning de olika kyrkliga myndigheterna. Hela vägen från prästgården till kyrkan var kantad med granris, och då vägen till kyrkan från stora landsvägen vek av till kyrkokgårdens södra port, var denna kantad med unga granar. Man hade ej kommit många steg från prästgårdens dörr, förrän man hörde klockkornas klang i Sankt Olovs kyrkas torn, som ringde för att helga minnet av den person, som under så många år efter kallelse av samma klockor förkunnat det heliga ordet för församlingens medlemmar.
Kyrkvallen var fylld av folk. Det var högtid i Jomala denna dag, ehuru dagen låg mitt i arbertsveckan.
Sorgtåget tog vägen till kyrkan genom södra kyrkporten, men vände efter ingången på kyrkogården över densamma för att gå in till kyrkan från västra valvet och kistan bars längs storgången upp till koret.
Då man kom in i kyrkan, var denna fylld till sista plats. Detta ord "till sista plats" plär ofta missbrukas, men här kunde uttrycket tolkas i verkligt bokstavlig mening. Vid in trädet greps man av en förtätad och djup stämning. Det låg sorg under kyrkans höga och ljusa valv. Altaret var rikt prytt med blommor och levande ljus och liksom predikstolen var det klätt i svart. Ljusen lyste i kronor, kandelablar och lampetter, och då dörrarna slogos upp och igen, fladdrade lågorna för vårens inträngande ljumma fläkter-
....
fortsätter ...
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti