Erik August Göransson harrasti piirtämistä ja maalausta; - sehän tiedetään. Mutta paljon ei puuttunut siitä, että papin ja kirkkoherran sijaan Erikistä olisi tullut taidemaalari ammatiltaan. Olihan hänellä arvostettuja taidemaalariystäviä Santeri Salokivestä lähtien. Tiedetään hänen tunteneen myös Viktor Vesterholminkin. Hän kirjoittaa nimittäin keväällä 1933 ilmestyneessä Korrespondens-lehdessä muun muassa seuraavaa: "... jag hade alltid velat bli konstnär, men far motsatte sig mina önskningar. Han (Eriks far) kallade konstnärsbrödet fattigmansbrödet, och så blev barndomstanken lämnad åt sitt öde."Erikin isä ei nähnyt taidemaalarin työssä riittävän ansion mahdollisuutta. Erik August ei alunperinkään arvostanut kirjekursseja mutta hän päätti vanhoilla päivillään kokeilla mitä mahdollisuuksia ne tarjoavat, olisiko jotain sellaista mihin voisi mahdollisesti saada lisää oppia. Kirjekurssin ollessa päättymäisillään oli Korrespondens-lehti siis kiinnostunut Erikin ajatuksista, ne saattaisivat kiinnostaa laajempaakin yleisöä ja niin Erik pääsi ellei peräti joutunut kertomaan niistä hyvinkin yksityiskohtaisesti lehdessä. Eli seuraava kirjoitus on lainaus Korrespondens-lehdestä (kesäkuu 1933) kokonaisuudessaan:
Teckning ock målning - två intresanta hermodsämnen.
Det har blivit tradition, att vi i juninumret av Korrespondens tala något om Hermods kurser i teckning och målning. Denna gång skola vi emellertid inte själva föra ordet utan överlämna det till en av våra elever i porträtteckning, prosten E. A. Göransson från Jomala på Åland, som under flera år med verkligt intresse omfattat sin hermodskurs. Samtidigt reproducera vi några arbeten, som äro utförda av prosten Göransson. Han har hunnit med mycket; han har inte blott sänt oss porträtteckningar utan även akvareller och teckningar av landskapsbilder. Våra elever få nämligen, jämsides med de uppgifter, som föreskrivas i kursen, även insända självständiga arbeten och få således arbeta på egen hand efter naturen. Sådana arbeten bli av stort värde för eleven; han lär sig därigenom så småningom lita på sig själv, Vi ha många vackra bevis på att resultatet ej uteblir, om eleverna på detta sätt arbeta efter våra anvisningar. Prosten Göranssons här reproducerade arbeten vittna därom. Om sin hermodskurs skriver han själv:
Det skall bli mig ett nöje att få skriva om så intresanta ämnen som teckning och målning. Jag har alltid varit intresserad av dessa ämnen och hade gärna velat bli konstnär, men far motsatte sig mina önskningar. Han kallade konstnärbrödet fattigmansbrödet, och så blev barndomstanken lämnad åt sitt öde. Men oaktat att jag icke uteslutande fått hängiva mig åt konsten, har jag under hela mitt liv jagats av intresset därför, men att uppodla det har varit förenat med vissa svårigheter. Under ungdomsåren upptog skolan hela mitt tid, senare åter tjänsten, arbetet ute i livet. Jag har måst avstå, och först på äldre dagar har det givits mera tid. Ungdomsintresset har vaknat upp till nytt liv.
Jag har mera anlag för landskap men har haft en okuvlig lust och gjort mina försök, men till en början lyckades de ej, då jag var i avsaknad av erforderliga förkunskaper. Att på gamla dagar vid någon skola komma i åtnjutande av sådana har ej varit så lätt, då jag har haft mitt dagliga arbete. Jag har i långa tider sett annonsenra från Hermods, men jag måste säga att till dem har jag, innan jag blev hermodselev, inte satt någon tro. Jag har nämligen varit av den åsikten, att en kurs per korrespondens ändå icke kan bli tillfredsställande. Efter många om och men beslöt jag mig dock slutligen för att ta en kurs hos Hermods. Jag bestämde mig för en fullständig kurs i porträtteckning.
Jag vill nu berätta om mina intryck av denna kurs. Jag kommer ihåg, vad jag tänkte, då jag mottog de första uppgifterna, breven 1 och 2 i frihandsteckning. Jag måste säga, att mina betänkligheter från tidigare dagar döko upp på nytt. Vad kunde dessa streck och båglinjer ha för betydelse för porträtt? Jag hade genast velat ha ett ansikte eller åtminstone ett öga eller ett öra att teckna; det här var som att lära småpojkar a b c, tyckte jag, men nu, då jag jämför dessa två första brev med kursens sista, som nu ligger på mitt bord, förstår jag metoden. Det är den ända riktiga. Att teckna ett porträtt är en så pass svår konst, att det ej går i ett huj utan måste läras så småningom. Ögat måste vänjas, det måste sättas in i porträttets minsta detaljer. Kursen är väl inriktad på ett slutligt gott resultat. Den omfattar många olika avdelningar, om jag så får kalla dem; där ha vi perspektivlära, av vilken jag för min del haft stor nytta, och skugglära, som icke heller är att förakta; den lär de olika sätten och maneren att skugga. Ja, det är förvånansvärt, huru man med endast blyerts eller tuschpenna kan åstadkomma vackra saker. Att här beskriva kursen i sin helhet skulle ta alltför mycket utrymme i anspråk, varför jag sökt att fatta mig så kort som mögligt. Som ett helhetsintryck kan jag nämna, att den sporrar till fortsatt arbete. Det har varit ett sådant nöje att under de långa vinterkvällarna sätta sig vid ritbrädet för att teckna en figur, att nu, då jag mottog det sista brevet, kändes det riktigt vemodigt att tänka sig, att kursen är slut.
Jag måste också ägna några ord åt kursens lärare, konstnär Sandberg, som är rätte mannen på rätta platsen. Han är mycket noggrann och låter ej den minsta småsak gå sig förbi. Det är denna omständighet, som gör, att eleven måste beflita sig om noggrannhet vid utförandet av sina uppgifter; det är just detta, som slutligen för till gott resultat. Jag för min del måste säga, att jag fått de förkunskaper, jag tidigare saknade. Det går numera ganska behäntigt att få fram likheten och få fram det mjuka och vackra, ett ansikte erbjuder, varför det förefaller mig, som om de största svårigheterna nu vore övervunna. Man har åtminstone fått en säker grund, på vilken man kan bygga vidare. Då jag tänker på alla korrigeringar, jag fått mottaga under kurstiden, måste jag säga, att konstnär Sandberg har ett träffsäkert öga. Jag kommer bland annat ihåg korrigeringen av profilen av en gubbe. "Teckningen bra utförd, men månne icke örat sitter för högt", anmärkte min lärare. Då profilen kom tillbaka och jag såg anmärkningen, tänkte jag: ja, sannerligen, Sandberg har rätt, örat sitter för högt. Jag blev senare i tillfälle att betrakta gubben och hans öra; teckningen var nog riktig, ty gubben hade verkligen örat för högt, men det skulle jag aldrig ha kommit att fästa mig vid, om icke min lärare gjort mig uppmärksam därpå. Sen dess har jag blicken skärpt för sådana detaljer. Förutom föreskrivna uppgifter har jag under kurstiden insänt teckningar och målningar, som inte hört till kursen, och konstnär Sandberg har alltid varit vänlig att korrigera dem. Särskilt har jag att tacka honom för goda vinkar i färgbehandling vid akvarellmålning. Ett hjärtligt tack! Jag kan slutligen tillägga, att det är endast ett jag ångrar: att jag tog kursen så sent. För minst 20 år sedan hade jag bort taga en sådan kurs, men bättre sent än aldrig.
Jomala, Åland i april 1933.
En Tacksam hermodselev
E. A. Göransson.
---
Tämän Korrespondens-lehden kirjoituksen myötä on voinut tutustua Erik Augustin maalaus- ja piirustustöiden taustoihin askeleen lähemmältä ja samalla voi hänen töitään tarkastella ja ihailla uudella otteella. Erityisesti hänen piirustuksensa ja akvarellinsa ansaitsevat tulla huomioiduksi keskusteltaessa EAG:sta, Erik August Göranssonista ja hänen töistään, niistä kymmenistä, ehkä sadoista, jotka ovat suvun piiriin levinneet. Kirjoituksen aikoihin Erikillä oli elinaikaa kevääseen 1935, noin kaksi vuotta, jolta ajalta kuitenkin on hänen kädenjälkeään tallentunut uudella otteella useisiin piirustuksiin ja maalauksiin, osin varmaan juuri tämän kurssin ansiosta. Erik Augustin viimeisen lauseen loppuosa, "bättre sen än aldrig"- sanonta sopii valitettavan usein moniin asioihin tänäkin päivänä.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti