Näytetään tekstit, joissa on tunniste Santeri Salokivi. Näytä kaikki tekstit
Näytetään tekstit, joissa on tunniste Santeri Salokivi. Näytä kaikki tekstit

sunnuntai 22. helmikuuta 2015

Viktor Westerholm - Lokakuun päivä Ahvenanmaalla


Viktor Westerholm - Lokakuun päivä Ahvenanmaalla 1885

Viktor Westerholm kuului Santeri Salokiven ohella kirkkoherra Erik August Göranssonin kavereihin. Vaikka Erik August oli tavallinen harrastajamaalari, niin taisi hän vähän liikkua taiteilijapiireissäkin. Monet suomalaiset taiteilijat kohtasivat 1900-luvun vaihteessa Ahvenanmaalla Jomalan kunnassa sijainneessa  Önningebyn taiteilijasiirtokunnassa, jossa varmaan Erik August on kuusi vuotta vanhempaan Viktoriinkin tutustunut. Viktor Westerholm vieläpä veti toimintaa Önningebyssä. Ahvenanmaalainen luonto oli ilmeisen kiinnostava maisemiltaan taiteilijoille. 

Oheinen postikortti  on säilynyt tallessa Erik Augustin Kumlingen ajoilta, jossa hän oli pappina vuosina 1906 -1909. Kortilla on toivotettu hyvää uutta vuotta, vuosilukua ei kortista näe sillä postimerkki on poistettu kohdasta, jossa postileima on ollut. Kumlingeen kuuluu yli 800 saarta ja se oli aikoinaan Ruotsin ja Suomen välisen postireitin yksi pysähdyspaikka omine postilaitureineen. Alkuperäinen taulu on Kansallisgallerian Ateneumin kokoelmissa.

keskiviikko 6. lokakuuta 2010

Jomala 1932



Göranssonien ja Waaran perhettä Jomalassa, Jomalan pappilan pihamaalla vuonna 1932. Jomala oli viimeinen seurakunta, jota Erik August ehti palvella. Lierihattuinen mies takana keskellä on tietysti itse rovasti Erik August Göransson, viistosti oikealla hänen edessän on vaimonsa Olga Göransson. Olgan vieressä Maija Göransson s. Vaara. Oikeanpuoleisin mies lienee Erik Augustin hyvä ystävä taiteilija Santeri Salokivi, tupakka kädessään. Edessä oleva nuori herra on Olle Göransson (s. 1926), Maija ja Ragnar Göranssonin poika. Iloinen mies vasemmalla, kädet nostettuina päänsä päälle on Hokki, Holger Göransson, yksi Erik Augustin lapsista. Muitakin Göranssonin lapsia on kuvassa, nuoren naisen sylissä oleva tyttö on tietysti Maja-Lisa Salonen s. Göransson, Ollen sisko. Mainio yhteiskuva, kuvaajasta ei tietoa - mahdollisesti yksi Erik Augustin pojista - ehkä Ragnar Göransson. 

maanantai 28. kesäkuuta 2010

Santeri ja Erik August; 1930-lukua



Erik August Göranssonin hyvä ystävä, taidemaalari Santeri Salokivi vasemmalla maalauslaukku oikeassa kädessään ja sateenvarjo vasemmassa, itse Erik August istuen maalausvälineitään järjestellen. Aika jo on 1930-lukua, alkupuolta hyvinkin. Kaksi muuta miestä tuntemattomia. Kravatit joka miehellä.

sunnuntai 30. toukokuuta 2010

Prästen och målaren - när Santeri Salokivi var "kontsnärlig informator" på Åland


Viehättävä tarina, tosikertomus vuodelta 1942, papin ja taidemaalarin ystävyydestä; kuka tarkalleen on kirjoittaja ei ole tietoa - kysymyksessä on kirkkoherra Erik August Göranssonin ja taidemaalari Santeri Salokiven ystävyydestä, miten se alkoi ja mihin se päättyi, kirjoittaja on yksi Erik August Göranssonin omista tyttäristä ja todennäköisimmin Margit Göransson ( född 1906). Kuka muuten olisikaan tuntenut heidän ystävyytensä niin hyvin kuin joku aivan lähellä elänyt.  Vuoden 1942 maaliskuussa järjestettiin suuri Salokiven ( k. 1940) maalauksien muistonäyttely Helsingin taidehallissa ja huhtikuussa samana vuonna Turussa Salokiven kotikaupungissa.
--------
Som ett apropå till Santeri Salokivis konstnärsgärning och hans minnesutställning må nämns, att han alltid hade en kärlek till Åland, klockarkärlek kunde man kanske säga, emedan bekantskapen förmedlades av en präst.
Huru Salokivi kom att upptäcka Åland är nämligen en särskild historia. Det var i hans gröna ungdom och ho vet om han ens lämnat ritskolan i Åbo bakom sig. På den tiden fanns i Kumlinge skärgårdsförsamling på Åland en präst, som hette Erik August Göransson, själv ålänning och bondson från Hammarland. Göransson hade flugan på att måla och blev en betydande amatör med tiden. Han längtade efter att tala konst med någon, men på det ensliga Kumlinge fanns i hela prästagället inte en enda vettig person i den vägen. Då fick han en sommar en ljus idé. Göransson var god vän med Victor Westerholm i Åbo. Alltså skrev han till honom och frågade om han kände någon trevlig målarpojke där i staden, som önskade tillbringa en sommar med fritt upp på landet mot att han skulle prata om konst med en präst och ge honom tekniska råd och finter.
Westerholm var genast på det klara med vem han skulle skicka i väg till den efter konstnärlig tumgänge trängtande prästen. Naturligtvis unge Santeri. Han hade uppenbara anlag för att gå långt, var språksam och glad och besvärades minst av allt av något blyghetskomplex. Dessutom hade han klent med kassan och det kunde inte skada att han kom ut till landet och dessutom i en bildad familj. Slutligen tänkte Westerholm också, att det kunde vara nyttigt för Salokivi att förkovra sig i svenska språket.
Följaktligen kallade han på Salokivi. Denne var genast eld och lågor. Han skulle ge sig i väg samma dag, om det gällde.
Dagen därpå hade han packat sina målargrejor och var redo. Det var en stor händelse i den unde målarens liv. Hans goda moder tog ett avsked som om det gällt en Amerika-resa och gav alla tänkbara förhållningsregler.
Hela Kumlinge-resan var för Salokivi som ett äventy. Det hör nämligen till saken, att han aldrig förr rest på en ångbåt så lång sträcka, som det nu var fråga om. Han hade på sin höjd rest med någon av de små sluparna ned längs Aura å, över Slottsfjärden till Runsala. Om ens det. Westerholm följde Salokivi ned till ång. Åland i Åbo hamn, köpte biljett och överantvardade honom åt gamle styrman Eriksson, som var mins lika myndig ombord som kaptenen, med tillsägelse att Eriksson skulle sköta väl om den resande målaren och framförallt slutligen se till att han kom helbragda i land i Kumlinge, där prästen skulle möta. Styrman Eriksson kastade en förströdd blick på Salokivi och tänkte för sig själv att för biljettens skull kunde han ju se om honom, men annars var det sån där målargesäll tog vägen. Han kunde inte förstå varför en så fin herre som Westerholm, som han kände sedan åratal tillbaka under resorna till tomtebo vid Lemström, hade ett sånt bekymmer för den där pojkvaskern. Hos Salokivi inskärpte Westerholm vådorna av att ramla överbord och tillhöll honom att hålla sig inom relingen. Någon sovplats behövde Salokivi naturligtvis inte, ty det var en ljus sommarnatt och så där mot morgonsidan skulle båten vara i Kumlinge. Han skulle förstås sitta uppe hela resan. Allt avlöpte också lyckligt.
I Kumlinge mötte kyrkoherden och snart var gäst installerad å prästgården, vars namn är Carlsund och belägen inte så långt från församlingens åt Sancta Anna helgade tempel. Salokivis ankomst hade naturligtvis motsetts med visst intresse, ty en konstnärsyngling kan ju också vara en besynnerlig figur och man undrade inom prästfamiljen inte så litet över huru det hela skulle avlöpa och vad det nu kunde vara en passagerare, som Westerholm i Åbo sänt familjefadern på halsen. Detta undrade uppriktigt sagt också kyrkoherden Göransson själv. Salokivi kom med sitt soligaste lynne. Vid morgonkaffet blev han bekant med den goda prostinnan, de väna döttrarna och sönerna, av vilka en i detta nu är kommendör i flottan, och vad prästgården i övrigt hade av levande väsen. Och redan första dagen var han tämligen hemmastadd. Den första bekantskapen var mycket angenäm och alla voro nöjda.
Hur mången gång har inte Salokivi för undertecknad berättat om sin ålandska resa och sin sommar i Kumlinge, som blev en enda solig upplevelse i den trevliga prästgårdsfamiljens sällskap. Ålderskillnaden mellan den konstintresserade prästlige "eleven" och hans "informator", om man så for säga, var visserligen inte så obetydlig, men de funno varandra på ett förunderligt harmoniskt sätt. De målade i kapp och diskuterade konst morgon, middag och kväll, med andra ord alla lediga tider på dygnet, då prästen inte var upptagen av sina tjänsteangelägenheter, blöllop, barndop, begravningar och godtjänster. Inte sällan måste kyrkoherden lämna staffliet och skruda sig i den långa svarta rocken, men så snart förrättningen var över tog man åter itu med måleriet. Santeri hade gått i ritskolan och var säkrare i tekniken än kyrkoherden, som målade mera på måfå, men unge Salokivi var inte sen att undervisa och att ge råd och dåd. I färgval och sådant där kunde han också lägga till rätta ett och varje på kyrkoherdens palett. Under allt detta hade man allvarliga konsthistoriska diskussioner och Salokivi inte var så litet böjd för filosofiska kannstöperier förirrade sig både kyrkoherden och han även in på detta område. På motiv var det ingen brist, i Kumlinge fanns väderkvarnar uppe i byn, där fanns båtar och fisklägen och dyrbara persontyper. Det gällde bara måla över glatta laget.
- Om kyrkoherden gjorde framsteg?
- Framsteg, det vill jag lova, sade Salokivi, då vi talade om Kumlinge-sommaren. Det var nog annan fason på vännen Göranssons tavlor när jag på sensommaren åter packade in för hemresan.
Sign. sporde en gång långt senare prosten Göransson om han hade någon nytta av Salokivi-sommaren. Han försäkrade på rak arm att utbytet var mycket gott och att han aldrig haft anledning ångra anfallet att bjuda honom till sig.
Göransson och Salokivi blevo vänner för livet. Från Kumlinge i Ålands östra skärgård flyttade Göransson som själarsörjadre till Eckerö, Ålands västligaste församling, men där torde Salokivi inte besökt honom. Målarens väg gick ju också ut i världen. Men då Göransson flyttade till Mariehamn dök Salokivi upp i staden för att gästa sin gamla vän från sina ungdomsår. Salokivi var nu redan en erkänd målare och prosten hade gott långt i sin amatörskap. Från Mariehamn flyttade Göransson som kyrkoherde till Jomala och även då kom Salokivi ofta på besök.
Flere somrar å rad - dock inte den sista han levde - tillbragte Salokivi nämligen på Åland. han bodde dels i Mariehamn, dels i dess närhet på pensionat i ytternäs eller Nåtö. Men från Mariehamn till Jomala prästgård är endast några kilometer och Salokivi var en ofta sedd gäst på prästgården, där de Göransson´ska dukarna prydde väggarna.
Salokivi målade flitigt på Åland. Bland porträtt av hans pensel här kunna nämnas av landshövding Rothberg med maka och dottern Ingegärd, numera ingenjörskan Blomqvist i Karhula. Ett Salokivi-porträtt av Rothberg pryder även Ålands banks direktionsrum och för landstinget målade han talmannen Sundblom. Här nämndes Ålands bank. För dess räkning utförde han tre monumentala målningar, symboliserande det ålandska näringslivet, sjöfarten, jordbruket och fisket, vilka hänga på långväggen i bankens expeditionssal. Dessa tre jättedukar skulle troligen också gjort sig väl på minnesutställningen i huvuhdstadens konsthall.
På Åland förvärvade Santeri Salokivi många vänner genom sitt soliga väsen. Hans konstnärliga vän, prosten Göransson, gick ur tiden före honom, eller 1935, lämnade efter sig en rikhaltig tavelskörd, målad under trägna och allvarliga försök att nå konstnärlig mognad. Bondsonen, som blev präst, var en konstnärsnatur, som älskade att måla i Gods rika och underbara natur. I dess sökte han vila och vederkvickelse. Han sökte God i naturen. Och den livsbejakande Salokivi hade i tiden handlett honom på konstens stig under en sommar, som för dem båda blev ett minne för livet.
Åland i Mars. Den fridsamme.

maanantai 17. toukokuuta 2010

Santeri Salokivi - impressionistinen maisemamaalari



Taidemaalari  Santeri Salokivi, kirkkoherra Erik August Göranssonin hyvä ystävä. - Ja samalla vastaus edelliseen kuvaan liittyvään kysymykseen. Santerin ja Erik Augustin ystävyydestä tulee oma tarinansa.

Oskari Waara 1932



Kuva on kohtalaisen tavallinen, Salomon Waaran poika Oskari Waara omien poikiensa Erkin ja Kain kanssa etualalla - mutta kuka on taustalla, vaimonsa ja tyttärensä kanssa? Kuvattu Ahvenanmaalla kesällä 1932-33. Nahkatehtailijakin saattoi pitää hieman lomaa.

maanantai 19. huhtikuuta 2010

Holger Göransson



Holger Göransson ( 1909 - 1959), yksi Erik August Göranssonin yhdeksästä lapsesta taidemaalari, taidegraafikko Santeri Salokiven piirtämänä vuonna 1932. Holger kuvassa 23-vuotiaana iloisena kiharapäisenä kemiantekniikan ylioppilaana.

lauantai 3. huhtikuuta 2010

Marta ja Irma Salokiven ja Erik Augustin malleina




Santeri Salokiven maalaus Auringonlaskussa vuodelta 1906. Ruotsiksi I Solnedsgången tai ranskaksi  Au coucher du soleil. Kuva kirjasta Salokivi, WSOY 1945.

Erik August Göransson ja taidemaalari Santeri Salokivi maalasivat samasta kohtaa Kumlingen mahdollisesti Iniön maisemaa. Maalauksen kiinnekohtana olivat nuoret tytöt Marta ja Irma. Oheinen valokuva on toiminut dokumentaarisena tallenteena tilanteesta ja todisteena ketkä oikeasti maalauksessa olivat, tosin selkä kameraan päin. Erik Augustin taulu tulee tähän Santeri Salokiven maalausta esittävän valokuvan  rinnalle. Salokiven taulusta oleva kuva on kirjassa mustavalkoinen.

maanantai 15. maaliskuuta 2010

Kyrkoherde Erik Göransson


 
Människa.

Kyrkoherde i Jomala,
lycklig man och barnapappa, 
känd för färdighet att tala 
både med och utan kappa,
allmänt aktad, glad och vänsäll,
svänger han med charme sin pencil
och sin skönhetslängtan lindrar,
när postillar inte hinner.

----------------------------------------------
Santeri Salokiven tussipiirros Erik August Göranssonista 1930-luvulta. Erik August ja Santeri Salokivi olivat hyviä ystäviä ja maalauskavereita; Santeri tosin maailmanmainettakin niittäneenä. Santeri on piirtänyt muitakin kuvia Erik Augustista ja ainakin hänen Marta-tyttärestään.

torstai 21. tammikuuta 2010

Marta Göranssonin akvarelleja 1919 - 1920



10.02.1920. Marta Göransson. Kop.



28.11.1919 Marta Göransson. Kop


7.12.1919 Marta Göransson. Kop


30.11.1919 Marta Göransson


2.12.1919 Marta Göransson. Kop


Marta Göranssonin postikorttikokoisia hempeitä akvarelleja vuosilta 1919 - 1920. Marta on kertonut käyneensä ansiokasta ja tänä vuonna 180 vuotta täyttävää Turun piirustuskoulua, nykyään nimeltään Turun Taideakatemia, joka on saattanut hyvinkin ajoittua juuri näihin aikoihin, aikaan ennen perheen perustamista. Marta oli syntynyt 1902 maaliskuussa; joten nämä akvarellikortit on tehty 17 - 18 vuotiaana. Turun piirustuskoulussa oli nimekkäitä opettajia: muun muassa tunnetut taidemaalarit  Viktor Westerholm ja Santeri Salokivi, joka oli Göranssonien perhetuttuja: oliko Salokivi ja Göranssonit jo tässä vaiheessa tunteneet toisensa mutta joka tapauksessa taidemaalari Santeri Salokivi vieraili usein Göranssonien luona - Jomalan seurakunnan kirkkoherra Erik August Göransson ja Santeri Salokivi tekivät yhteisiä maalausretkiä Ahvenanmaalla, Erik August oli innokas harrastajamaalari, joita Ahvenanmaalla ei liene montaakaan ollut tuohon aikaan. Ahvenanmaan saaristo ja meri kiehtoi Salokiveä, joita aiheita on useissa hänen maalauksissaan. Santeri Salokivi oli impressionisti, merimiehen poika. Salokiven vaimon Majsi Salokiven toimittamassa (1945) Salokivi-kirjassa mainitaan (s.24), että Salokiven taiteelle merkitsivät paljon ne viisi kesää (1932 -1936), jotka hän vietti Ahvenanmaalla, jolla oli runsaasti annettavaa hänenlaisellle, meren ja laivojen ihailijalle. Salokivi oli ensimmäisiä Lallukan taiteilijakodin asukkaita; Salokivi kuoli 1940, vain 53-vuotiaana.